En fråga till...

Var fick Breivik sina pengar ifrån? Vem finansierade alla hans resor, vapeninköp, hyra av lada, köp av all denna konstgödsel mm mm

Frågor

Sen i fredags ligger det en tyngd över allt man gör och tänker. Det är svårt att koncentrera sig på vardagen, när man hela tiden konfronteras med den overklighet som den norska tragedin utgör.
Tidningarna är fulla av bilder på förövaren som poserar med jättevapen och i olika uniformer, som skulle vara skrattretande om man inte visste vad som hänt. Han ska ha planerat det här dådet i nio år - man kan ju undra hur många som har vetat om det här, kanske inte riktigt trott på honom men ändå eldat under hans föreställningar om samhället. Läser man högerradikala inlägg på nätet så blir man riktigt rädd. DN:s ledarsida skriver i dag att "...anonymiteten där (på nätet)ger deltagarna möjligheter att slunga ur sig vad som helst..." och att "Vi alla har ett stort ansvar för att hålla diskussionen på en civiliserad nivå"
Jag har letat efter en beskrivning av det samhälle förövaren vill ha, och det tycks vara nån förytligad idealbild av 50-talet. Hemmafruar, få skilsmässor, (eftersom kvinnorna inte kunde skilja sig utan att kunna försörja sig) mannen stod för försörjningen... Är det här nånstans som hans rädsla för förändringar bottnar? Det tycks mig som om skräcken för förändringar kännetecknar många av de högerradikala I stället för att se framåt ser de bakåt Om Breiviks liv har vi än så länge inte fått veta mycket. Och man famlat efter förklaringar
När i hans liv uppstod det här hatet som växt till dessa ohyggliga proportioner? Hur uppstår ondska? Ann Heberlein citerar (i gårdagens DN)Zygmunt Bauman som menar att vi lever i en "rädslans tid", i en ständig osäkerhet, förlamade inför de diffusa hot vi upplever, men inte kan namnge.
Hon skriver också att"Människan behöver inte mer vapen och misstänksamhet: Människan behöver tillit, inte blind tillit men tillit till att de allra flesta människor vill väl och att världen för det mesta är en trygg plats."

Mördaren måste väl ha levt i en tillvaro där han saknar tillit till någon?
Och inte till samhället heller eftersom detta är avhängigt av varann.
Samhället tyglar en del av sin skräck genom att tillverka vapen. Vad detta sänder för signaler kan man ju spekulera om. I de högerextrema miljöer där Breivik hörde hemma är fascinationen inför vapen dominant.
På 70-talet försökte man påverka barnuppfostran genom att inte låta småpojkar leka med leksaksvapen. Jag vet inte hur tillvänjning sker i det fallet. Men jag har svårt att tänka mig att föräldrar i dag, efter det här attentatet, skulle ge sin lille son en plastkpist i present.

Domstolsförhandlingarna har precis börjat i Oslo. En del svar kommer man kanske att få så småningom. Men hur skapar man en värld som förhindrar sånt här? Frågan är förstås naiv, men måste ställas. Rädsla urholkar själen enligt Rainer Werner Fassbinder och det är nog precis vad den gör. Många insiktsfulla skribenter och politiker har efter fredagens illdåd manat till besinning "Den norska demokratin blir starkare när det gäller" sa statsminister Stoltenberg.
Men hur får man då fler av dessa våldsbenägna unga män att också omfattas av demokratin? Om det varit färre som stöttat Breivik i hans planer på attentatet, hade han då genomfört det? Vilket ansvar har hans omgivning haft? Han trodde ju att han gjorde det här för "folket" Vilka var då de?

SOL och vår gamla marxgrupp

Några gånger om året träffas vi igen, vi gamla SOL-are som lärde känna varandra nån gång i slutet av sextiotalet. SOL utläses socialistiska lärare och verkade under ett decennium medan vi försökte formulera en socialistisk pedagogik och lära oss vad marxism var i ett antal studiecirklar; ge ut en SOL-bulletin som så småningom blev tidskriften KRUT som (tror jag) fortfarande existerar.
Alltihop började på en dramakurs - vilket år det var minns jag inte. Men i slutet av sextiotalet. Det här var en tid då skolorna visserligen var ärkereaktionära, i synnerhet gymnasierna där jag då var verksam. Men det satsades också på oss. Ett nytt ämne skulle introduceras på gymnasiet: dramatik och eftersom det inte fanns några lärare som kunde undervisa i ämnet så måste såna utbildas. Man hade två kurser och jag var med på den andra. Det hela förlades till Esso motorhotell mitt emot IKEA och där var vi inkvarterade i fem veckor med full lön och vikarie. Vi undervisades av landets främsta teaterpedagoger och hade enormt kul. Jag tycker fortfarande att det var några av mina bästa veckor öht. Majoriteten av de blivande dramapedagogerna var vänstermänniskor, Ja, det här var väl omkring -68 och en ganska stor grupp av oss beslöt bilda SOL.
Vi skulle som sagt inte bara syssla med pedagogik utan försöka skaffa oss en marxistisk grund att stå på. Så ett tag senare var vi ett gäng som träffades varje fredag för att läsa och diskutera Kapitalet. Vi höll på ganska länge: Kapitalet är en försvarlig lunta och när vi diskuterat det kapitel som vi kommit överens om vidtog mat och sen dans.

Den lilla grupp på fem personer som träffades i kväll är de som är kvar från den här marxgruppen. Vi har träffats under alla dessa år, pratat politik och ätit gott. En som var med från början - även i den första dramagruppen var poeten Rut Hillarp. Det var inte så att Rut dominerade vår grupp - därtill var hon alldeles för demokratisk. Men hon var en självklar centralfigur. Hon höll i redaktionen för SOL-Bulletinen, såg till att folk skrev artiklar i den och lämnade in dem (ja någotsånär) i tid. Hon följde också med över till KRUT och gjorde en stor insats där.
Hon var lektor i svenska; (sen avskaffades ju dom) och hade många dramagrupper. Hon hade dessförinnan gett ut ett antal diktsamlingar och prosaberättelser och gjort experimentfilm, men hade slutat skriva skönlitteratur under SOL-perioden.
Men hon började fotografera - mycket konstnärliga foton i svartvitt som hon sen använde för att illustrera de dikter hon senare skrev och gav ut. Rut är en av våra stora erotiska poeter och vi i vår lilla grupp kände oss hedrade att hon var en av oss.
När hon dog kom en nära vän till henne att ingå i vår grupp: Birgitta Holm, professor i Litteraturvetenskap, som en gång varit elev till Rut och som nu skrivit en bok om henne. Rut skrev dagbok i hela sitt liv och detta jättematerial har Birgitta gjort ett urval ur och det kommer ut samtidigt som hennes bok om Rut. PÅ Bokmässan i Göteborg släpps de första exemplaren. Men releasedatum är den 11 oktober. Vi tycker förstås att det ska bli oerhört spännande att läsa dem. Vi hoppas också att Rut Hillarp ska få den uppmärksamhet hon är värd. Hennes diktsamlingar som jag har här i min bokhylla är vackra med sina fotomontage. Och jag tycker oerhört mycket om hennes dikter.
Många av hennes dikter har ett litterärt ursprung, inte så konstigt eftersom hon var lektor i svenska. Här kommer Isolde ur samlingen Spegel under jorden

ISOLDE

Vad är då kroppen
med dess ögonblick av kärlek
plötsligt framvällande ur mörkret
som en sprängande lust efter förintelse, ett sår
som måste släckas i eld
som ett rop efter det omöjliga
det som inte finns
blomman
ur den bottenlösa sjön

En vecka Kiruna

Ett blåsorkesterläger är alltid en häftig upplevelse. I år var vi i Kiruna - 80 blåsare och körsångare som spelade och sjöng ihop i en vecka.
Vi var indelade i smågrupper på förmiddagen och sen spelade vi stororkester på eftemiddagen. De olika gruppledarna, som var professionella musiker hade valt den musik vi spelade (i samråd med lägrets styrelse) och "min" grupp leddes av en ung tjej , Linda Alexandersson, som utsatte oss för allehanda roliga övningar och som hade valt tonsättningar av Allan Edvall som huvudnummer. Jag tyckte mycket om dem. Några av dem spelade vi också upp på vår avslutningsfest. Med en kille som sjöng en av texterna till. Sen överraskade hon oss en morgon med att ha gjort ett nytt arr direkt åt oss på Svansjön. Det var riktigt härligt att få ta i av alla krafter och spela temat på min basklarinett tillsammans med en tuba.
Per-Åke Holmlander ledde stororkestern. Det stycke jag tyckte bäst om där hette Arctic Air och var komponerad av Bo Nilsson; han som kallades för geniet från Malmberget.
Vi åkte dit för att spela (och sjunga) och så värst mycket annat brukar man inte hinna med på ett blåsorkesterläger. I stort sett började vi 9 och höll på till 10 på kvällen - eller senare. Vi hade en fest, som sagt, där alla grupperna spelade upp vad de arbetat med under veckan och en konsert inne i Kiruna, där det fö pågick en festival precis de här dagarna
Men vi hade också tre och en halv timmas lunchpaus och då hade man möjlighet att titta på Kiruna. Vi var nere i gruvan, de flesta av oss och fick en ordentlig guidning och lärde oss en hel del om LKAB:s historia och hur gruvdriften fungerar i dag. Det är imponerande mekaniserat med enorma maskiner som bearbetar malmen och fraktar upp den färdiga produkten direkt till tågvagnarna som kör iväg till Narvik. En del av Stockholmsorkestern var ju i Bolivia för ett antal år sen och var inne i en gruvgång i silverberget i Potosi. Det var som om det hade varit hundratals år mellan de olika gruvorna - de svenska högspecialiserade gruvarbetarna behöver knappast tugga kokablad för att stå ut som de bolivianska arbetarna gjorde.
De stoppade in en försvarlig tugga i kinden; gick in i gruvan och arbetade där så länge som kokabladen verkade. När verkan upphört var det dags för en paus. Kirunagruvan hade en bit gruvgång utan ljus (för turisterna)för att man skulle få känna på hur det kunde vara när det var helt mörkt. Och det var kusligt nog. Vi talade om hur det kunde ha känts för de chilenska gruvarbetarna som satt i en betydligt trängre gång i ett par månader utan att veta om de skulle kunna komma upp igen.
Potosi var en gång en rik stad - det märktes fortfarande på arkitekturen där. Kiruna byggdes opp från slutet av 1800-talet och hade en framsynt disponent som hette Hjalmar Lundbohm; en man med socialt patos som ville göra Kiruna till en mönsterstad Han såg till att man byggde ordentliga arkitektritade arbetarbostäder. Dessutom var han konstintresserad vilket har gjort att Kiruna har mängder av konst - bl a i stans fantastiska rådhus. Men både det och den lika fantastiska kyrkan måste nu flyttas, eftersom den stora malmåder man har hittat gör att de inte kan vara kvar. Åtminstone kyrkan kommer att flyttas - hur det går med rådhuset är mera osäkert. Kanske blir det bara tornet som man flyttar.
Man har ställt ut mätinstrument på olika ställen i stan som ska rapportera om det blir sättningar i marken som kan förorsaka ras pga sprängningarna. Här kommer en bild på ett sånt