"Den verkliga friheten är friheten att välja vem man vill vara" Ingrid Betancourt på Akademibokhandeln

Jag vet inte hur många gånger jag föresatt mig att gå och lyssna på en författare som besöker stan, men det har inte blivit av. Förrän i dag. Akademibokhandeln hade besök av Ingrid Betancourt, vars bok Även tystnaden har ett slut - Mina sex år av fångenskap i den colombianska djungeln precis utkommit på svenska.Många hade samlats för att lyssna. Betancourt var en slank, vacker kvinna med ett stort allvar. Nu hade hon skrivit en bok om sina upplevelser som fånge hos farcgerillan. Hennes förläggare (tror jag det var) gjorde intervjun med henne och jag tycker att han valde att tala om väsentligheter. Trots de svåra erfarenheter hon gjort var hennes bok inte en bok fylld av sorg utan snarare av motsatsen, sa han. Hur behåller man sin mänskliga värdighet under dessa förhållanden?
Det är viktigt, menade Betancourt att inte se sig som ett offer, att bara gråta. Man har hela tiden ett val: man måste välja att överleva. Det betyder att man måste lära sig något av situationen. Och man kan hämta styrka av sina minnen av kärlek. För nyckeln till överlevnad är kärlek. Och detta ger dig hopp
När hon var som sjukast där i djungeln kunde hon höra sin mammas röst. Hennes mor gick upp varje morgon halv fyra för att kunna sända ett meddelande på radion till henne, ett meddelande som hon inte alls visste om det kom fram. Men det gjorde det och hjälpte henne.
Intervjuaren frågade också hur hon såg på sina plågoandar. De var unga pojkar sa hon, mellan 14 och 18 år. De kunde ha varit hennes söner. De var hjärntvättade, meade hon och utsatta för ett svårt grupptryck. Politiker var korrupta menade de och däri hade de rätt, menade Betancourt. Det finns mycket korruption. Men det var inget skäl till att behandla fångarna som djur.Det fanns också ögonblick då hon ville ge igen. Men man har ett val, menar hon. Den verkliga friheten är friheten att välja vem man vill vara. Och man behöver inte låta sig pressas till att bli en kackerlacka.

Mitt intryck av henne var att hon var en kvinna med en enorm styrka. Hon hade en genomtänkt livsåskådning, som enligt vad hon själv sa bottnade i hennes tro på gud. Men det var egentligen ingenting som hon ordade speciellt mycket om.

Efter intervjun flockades folk omkring henne för att få hennes autograf i den nyinköpta boken Jag stod där också ett tag men gav upp och åkte hem utan bok. Men jag ska nog skaffa den så småningom Den verkar absolut vara värd att läsa

Hotfull idyll

I morgonekot i dag var det ett inslag med Karin Broos, som just nu har en stor utställning på Borås Konsthall
Alltsen jag såg henne för många år sen på Alma Löv i Östra Ämtervik har jag varit fascinerad av hennes tavlor. Det är nåt med spänningen i den skenbara idyllen som sätter fantasin i rörelse - en dold fara som hotar att brisera
Många av målningarna utspelar sig vid Frykens vatten och hon använder sina tre döttrar som motiv. Ofta vänder de avbildade kvinnorna ryggen till: se på den här t ex: vad tänker hon göra, flickan? Luften är varm, bryggans bräder sammetslena och så detta svarta vatten alldeles intill. Västra Ämterviks berg som tornar upp sig mitt emot... Ingen trygg värld

Efter den succéartade utställningen i Stockholm för ett par år sen gjorde Värmlandsnytt en lång intervju med henne som jag lyssnade på häromdagen.
Samtalet kretsade inte bara kring hennes konst utan kom också in på pedagogik och reportern undrade hur hennes idealskola skulle se ut om hon finge skapa en sån. - Mycket musik, konst, poesi, blev svaret. Vill man bli duktig i matte och naturvetenskap ska man ägna sig åt konstnärlig verksamhet; det är viktigt för hjärnans utveckling. När man lyssnar på intervjuer med nobelpristagare, så framhåller de nästan alltid musikens eller konstens betydelse. Konst och musik ska inte vara några "övningsämnen" utan borde integreras i den övriga undervisningen.Det här är ljusår ifrån Björklunds katederpedagogik. Skönt att höra nåt sånt för en gångs skull.
Detta var väl en parentes. Men här kommer en bild till. Jag har fotograferat av den ur en bok med Karin Broos målningar. Det är därför som den blev lite svajig. Men visst är väl det här en spännande bild? Vad händer /har hänt mellan den här mannen och kvinnan? Den ser nästan ut som den är tagen ur en film. Om inte annat skulle man kunna göra en film med utgångspunkt från de här bilden

Min syster från havet

Häromdan var jag med Julia på Stadsteatern och såg en dockteaterföreställning som hette Systern från havet. Den handlade om de finska krigsbarnen som skickades till Sverige under kriget. Samtidigt som det var en helt realistisk föreställning, dvs den berättade om en flicka som kom till en svensk familj, där den jämnåriga flickan inte alls ville ha en syster utan en hund så fick den genom poetiska och associationsrika bilder fram känslor av saknad, förtvivlan, längtan och kärlek. De finska föräldrarna dansar till tonerna av Satumaa: en röd ballong svävar över ett blått hav; varningssirenerna ljuder och flygplanen svävar över scenen...

Innan vi gick tyckte jag att det var en del begrepp som man behövde känna till för att förstå historien. - Vet du vad krig är, frågade jag Julia. - Nää, blev svaret. Jag vet inte om min hemsnickrade förklaring gick hem.
- Flygplanen slängde ner bomber så att människor och byggnader gick sönder, så därför skickade man bort barnen...
På sätt och vis är det skönt att begreppet är obegripligt. Det finns allt för många barn i dag som kan fylla det med innehåll.

Själv satt jag med en klump i halsen under större delen av föreställningen.
Härjedalen 1943. Jag är 4 år och sitter i vårt vardagsrum tillsammans med mamma, pappa och familjen som bodde ovanpå i vårt hus. Och en ca 8-årig flicka. Familjen ovanpå skulle ta emot ett finskt krgsbarn. Men det blev fel barn: de ville ha en pojke som lekkamrat till sin egen son.
På så sätt kom Ritva till oss. Ritva kunde ingen svenska när hon kom och ingen finska när hon åkte hem. Hon blev min storasyster som jag tog för självklar.
När hon var 14 kom hon och hälsade på en sommar. Sen försvann hon tillbaka till Finland. Mina föräldrar var och hälsade på i Helsingfors en annan sommar; förhållandet mellan den svenska och finska familjen var hjärtligt; jag tror att båda ansåg att de gjort så gott de kunnat.
Sen hände något: och jag vet inte vad det var. Ritva bröt helt med mina föräldrar och jag tror att detta också gällde den finska familjen. Vid det laget hade hon gift sig och om jag minns rätt så slutade äktenskapet i skilsmässa. Min mamma skrev flera brev, med de returnerades: adressaten okänd.
Vad hade hänt? Än i dag vet jag inte. Om hon lever i dag skulle hon vara 76 år, min syster från havet.

Jag rotade i min låda med gamla kort och hittade ett på oss två. Jag skulle tro att jag är fem och Ritva 9.
Så här såg vi ut. Jag kan notera att mamma sytt eller låtit sy likadana kläder åt oss.

Räknenissar i skolledningarna

Det har utbrutit en ganska vild skoldebatt efter Zarembas artikelserie i DN. Ibland får jag en känsla av att skribenterna slår in öppna dörrar. I dagens DN har Hans Bergström skrivit en artikel som han kallat för I vägen för lärandet. Jag tycker den är konstig. Den går ut på att om det inte är ordning och reda i klassrummet så hindras elevernas inlärning. Det vet väl varenda lärare att det är så. Så vadan en hel artikel på Dn:s ledarsida om nåt som är självklart? Bergström menar att detta är fullständigt tabu hos skolmyndigheterna. Oordning skulle främja lärande? Jag har ju svårt att tro att de kan mena nåt så korkat.
Sen är det en annan sak att deras handlande pekar på detta.
Gränser tänjs i det oändliga. Lärare som vill underkänna en elev för att han/hon inte har nått målen, får tillsägelsen att godkänna i alla fall,eftersom annars skolans rykte (och därmed elevpengen) blir dåligt.
Elever som bråkar i klassrummet gör det av många olika skäl. Ett vanligt är att eleven inte hänger med. Då behöver eleven hjälp. Men hur många skolor har speciallärare att sätta in? Eller någon resurslärare?

Skolor är verkligen olika. Ett hårresande exempel hörde jag häromdan, där en elev i en grundskola får terrorisera både lärare och elever. Häromdan när eleverna satt och skrev ett hemkunskapsprov fick han tag i en kniv och lyckades skada en flicka i handen riktigt illa när hon gick förbi hans bänk för att lämna sitt prov. Skolan vågade inte polisanmäla detta och pappan, som är skolans skräck, sa att han skulle anmäla skolan för skolnämnden för att lärarna inte skötte sitt jobb och såg till att eleverna inte gjorde nåt dumt. Ja det var pojkens pappa som ville anmäla. Flickans föräldrar har nu polisanmält det inträffade.
Kemiläraren i skolan har bett skolledningen om hjälp, för hon är rädd att något kan inträffa när hon har den här elevens klass. Men fick bara till svar att det skulle hon som lärare kunna bemästra.
- Ja men, sa jag, har inte skolan nån kamratstödjare som du kan använda till hjälp? - Ja det har vi och han är jättebra. Men han är invandrare och då får vi pappan på oss. HAns pojke ska inte behöva skickas ut till nån invandrare, säger han - Ta in kamratstödjaren i klassrummet då, sa jag. -Jag har försökt det också. Men då sticker pojken direkt. -Var glad, sa jag, då är du av med honom. - Nej, det går inte. Eleverna är mitt ansvar under lektionstiden.
-Finns det inga andra som du kan använda då? .Jo vi har två elevassistenter och de är också jättebra. Men invandrare.

Pappans stående hot är att han ska anmäla skolan till skolverket. I det här fallet, sa jag, borde de väl låta honom göra det då. Han skulle ju verkligen inte få rätt. Frågan är om den här mannen är så korkad så att han gör den här anmälan. Även en rasist borde väl misstänka att rasism inte går hem överallt.

Skolledningarna hukar och är rädda. Får skolan ett rykte om sig att det här är en skola som har en anmälan liggande hos skolverket får de färre anmälningar till hösten. Och det betyder mindre pengar i den redan magra skolkistan

Det borde vara dags att strukturera om penningpåsarna på något vettigare sätt. För det är klart att det som Bergström skriver om frågan om normer och ordning i en skola är viktigt och ”bidrar till trygghet och en god lärmiljö” Jag skrev i början av den här bloggen att jag tyckte Bergströms artikel var konstig. Tyvärr verkar det som om den är verkligt berättigad. Det är intressant att läsa om den forskning han redovisar. Jag har tagit för givet att det här är sånt som är så självklart att man inte ens skulle behöva forska på det. Men nu är det väl bra att forskningen finns.

Som gammal lärare har jag förstås också haft klasser som varit svåra att hantera. Men jag har faktiskt aldrig haft en skolledning som man inte kunnat fråga eller begära råd av. Den nuvarande förvandlingen av (vissa) skolledningar till räknenissar i stället för att vara pedagogiska ledare är helt katastrofal. Lärarna behöver stöttas och peppas i sitt svåra jobb: de är där för elevernas skull och inte för att skolan ska hålla sin budget

Jag hör verkligen inte till dom som säger att det var bättre förr. För en skola med kadaverdisciplin och enbart katederundervisning är väl inget att önska sig tillbaka. Men det var lättare förr med närhetsprincipen. Jag tror inte man kan gå tillbaka till den. Men några kloka personer borde väl kunna hitta på ett system där man kan tillgodose åtminstone de flesta elevers bästa. Jag tror inte heller det handlar om att ösa ut en massa mer pengar. Men som det nu är är det alldeles åt ...

Läsningens vedermödor

I kväll har vi bokcirkel. Det brukar nästan alltid vara givande och diskussionerna likaså. Förra gången läste vi Murakami:Fågeln som vrider upp världen, en bok som delade gruppen i en för och en emot. Vi som gillade den var stormförtjusta: det finns hur mycket som helst att vrida och vända på när det gäller Murakami. Fn går den som läsecirkel i radion och det har verkligen varit roligt att ta del av de deltagarnas synpunkter också. Babben Larsson som är med är verkligen en läsare som får ut väldigt mycket av en text
Till i kväll ska vi ha läst Idioten av Dostojevskij. När jag gick i pension som svensklärare svor jag på att jag aldrig mer skulle läsa en enda klassiker.
(Möjligen med undantag för grekiska dramer då)
Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat Brott och straff. Det är en bra bok och tacksam att diskutera med en läsvan klass. Men jag behöver väl inte göra det en gång till.
Men Idioten hade jag faktiskt aldrig läst och så skulle jag då göra ett undantag från min klassikerregel. Med Dostojevskij är det så att man blir helt förförd - man sugs in i ett myller av människoöden och man lever i de olika miljöerna. Tempot är hetsigt, människorna mångfacetterade: har man väl fått sympati för en person visar han/hon sig från sin motsatta sida i nästa avsnitt. Men det är så mänga moraldiskussioner med religiös aspekt som jag egentligen inte är särskilt intresserad av så det har gått trögt.
Efetrsom jag inte kommer att läsa klart hela boken tänkte jag försöka hitta nån recension eller essä som kan ge mig ett helhetsintryck. På nätet kan man ju hitta det mesta. Det finns faktiskt några som är riktigt bra. Sen finns det en hel hög som jag känner igen, fast jag aldrig gett Idioten som uppgift till en hel klass. Den där eleven har fått klart för sig att det här är EN STOR ODÖDLIG ROMAN och skriver ungefär så här: "Jag har läst Idioten av Fjodor Dostojevskij. Det är en spännade roman som är värd att läsas många gånger. Jag tänker läsa den åtminstone tre gånger." Elever som undviker läsning förstår inte att man som van läsare ser direkt om eleven läst boken eller inte. En flicka jag hade i första årskursen på gymnasiet (hur hon nu hade tagit sig dit) la ner oerhört mycket tid och kraft på att hitta på undanflykter för att slippa läsa texter. Till slut ss jag till henne att om hon inte satte igång med att läsa böcker (vid det laget hade hon fått massor med förslag på lättare ungdomsböcker som jag ansåg att hon borde klara av) skulle hon inte ha någon möjlighet att få godkänt i svenska. En dag kom hon och gav mig ett papper och sa att nu hade hon gjort som jag sa: läst en hel bok. Jag kastade en blick på papperet. Hon hade "läst" Idioten. -Ja du, sa jag och tog papperet, gick in i mitt arbetsrum och plockade fram recensionen från nätet.
- Men hur kunde du tro att jag skulle gå på det här? sa jag sen. - Varför lägger du ner en massa tid på sånt som du inte lär dig nåt på?

Jag funderade efteråt på om hon var rädd för att hennes mödosamt hophållna värld skulle rämna om hon släppte in främmande element i sin värld. Hon kom från en mycket fundamentalistisk familj, var strängt hållen och försökte så gott det gick leva efter familjens normer. Men skolan kolliderade hela tiden mot dem.
Litteraturen var ju annars räddningen för många barn som kom från sådana familjer. Man kunde långsamt och efterhand med böckernas hjälp börja omvärdera sin vardag.

Jag vet inte vad som hände med den här eleven. Hon försvann till någon annan utbildning när hon inte kunde klara ettans betyg. Hade jag kunnat göra mer? Jag vet inte. Jag tror inte det just då.
Det här var vid tiden för mordet på Fadime och vi läste en artikel om detta i klassen. Fördömandet om faderns och broderns handlande var kompakt. Men den här flickan förvånade med att försvara dem. Hon gjorde det blygt och tvekande, som om hon inte var riktigt övertygad om sina åsikters bärighet. Men jag har heller iget minne av att någon lyckades övertyga henne om att hon hade fel.

Texter kan vara farliga, även om det bara är rätt halvtaskiga ungdomsböcker, genom att de visar på ett annat sätt att leva. Bäst att undvika dom och i stället sätta upp Idioten som en sköld.

Vad mig själv beträffar är nu Idioten ett avslutat kapitel

Kollektivhusvår

Är det den kommande våren som gör att det plötsligt händer så mycket i vårt kollektivhus? Anslagstavlan är full med inbjudningar till olika aktiviteter; det är verkligen kul, men ibland känner jag mig helt uppslukad av huset.
Nu har jag precis kommit tillbaka från fredagens matlag - Björn och Gabriella bjöd på thaisoppa som verkligen var läcker och nån elegant efterrätt med banan och glass. Angenämt småprat - Marianne och Anki hade varit och inhandlat en trädgårdsmöbel som vi ska ha vid våra grillfester i sommar. Bara det blir varmt ska vi ha en ordentlig invigningsfest. Vi har en så vacker plantering som Marianne och Karin N sköter och där finns det plats för grill och två uppsättningar trädgårdsmöbler. Jag lovar att ta lite bilder längre fram så ni ser vad fint vi har det. Jag uppskattar skönhet men bidrar inte ett dugg till den, så jag är så tacksam att det finns folk i huset som älskar att gräva och plantera.
Det är väl ofrånkomligt så att vi ofta träffas kring måltider av olika slag. I vårt kollektivhus finns inget mattvång, som det finns i andra hus utan de som vill laga mat och äta tillsammans gör det och i olika konstellationer. Det är ändå ganska många som deltar.
På måndag blir det kaffestuga. Det är tre av våra verkliga veteraner som har hand om den. När vi flyttade in i huset för snart tretti år sen hade varje våningplan i uppgift att anordna kaffestuga en gång i veckan. Det blev en samlingspunkt för både barn och vuxna under ett antal år, men så småningom försvann den som så mycket annat i huset.

Jag gillar det här med friheten att många kan ta olika initiativ och genomföra det de brinner för. (Bytesbokhyllan nere i Finhobbyn är bara ett exempel) Det gör också att konflikter minimeras -ingen behöver ju egentligen göra något han/hon inte vill. Samtidigt som man kan välja vem man vill samarbeta med.

På torsdag är det husmöte - nya styrelsen ska presentera sina idéer inför våren occh jag ska se till att riktigt många kommer till tals och kan berätta vad de håller på med - det vore fint med ett möte med många stämmor. På så sätt kanske också de som ännu inte är med i nån verksamhet kan dras in. Väl förberett kan det bli riktigt kul. Det bara bubblar i huset av idéer. Mötet ska avslutas med korvochbrödätning i Tolvan, som är vår fina festlokal samtidigt som vi går och tittar på den nya grovhobbyn som har inretts med massor av finesser.

Jag har fått köpa in en liten minidator som jag kan ha som ordförandedator och som jag nu har konfigurerat (heter det så??), lagt in ett officepaket i och så upptäckte jag att jag bara kan flytta mitt mobila bredband från min egen dator till husdatorn om jag behöver internet (och det gör jag, för det skrivs en fasans massa brev.)Helt otroligt vad datorutvecklingen går snabbt. Jag tycker ju inte min dator är gammal utan funkar bra. Men den här nya har massor av nya finesser. Så nu tänker jag sköta allt ordförandejobb därifrån. Då ska det väl äntligen bli lite ordning i min egen dator. Kanske..

Nu ska jag gå ner och se om det finns nåt läsvärt i bokhyllan. Kanske har det kommit in nåt nytt. Det är ganska stor omsättning på böckerna

Förresten - om det är nån som är intresserad av husets hemsida så är adressen www.kollektivhusetrio.se Vi har en ung entusiastisk webmaster som just har lagt om hela hemsidan så att man inte behöver nåt lösenord för att komma in. Och en bra redaktör som man kan skicka halvtaskiga texter till så snitsar hon till dom och skickar dom vidare.
Här kommer en bild från soppkvällen i onsdags. De som ansvarar för lolkalen har köpt in nya fina marimekkodukar, så lokalen har fått ett riktigt lyft