"Bara den som har en dröm kan åstadkomma det omöjliga"

I går kväll var det en höjdpunkt på 3SAT igen. Man gav en konsert med Simon Bolivar Youth orchestra under ledning av en av mina absoluta idoler (Jag har bara två)Gustavo Dudamel. Konserten gavs under Salzburgs festveckor 2008, så den var inte ny. Men vad spelade det för roll! Vilken musik! De här unga musikerna fyllde varenda ton med innehåll. Vilken intensitet! Jag ska bespara er fler lovord, men det var faktiskt makalöst. Programmet var klassiskt. Bl a spelade de Mussorgskijs Tavlor från en utställning så att jag trodde att jag var där, ja på utställningen alltså.
De avslutade konserten med en argentinsk dans av en kompositör vars namn jag aldrig hade hört förut: Alberto Ginastera. Jag hade riktigt svårt att hålla mig stilla i fåtöljen. Till slut dansade hela orkestern med instrumenten i hand. Så härligt!

Eftersom jag som sagt inte visste något om Alberto Ginastera, så gick jag in på wikipedia. Det visar sig att han är en av latinamerikas stora kompositörer med en lång verkförteckning som omfattar allt från opera till musik för barn. På spotify finns en hel del musik av honom. JAg har inte hunnit lyssna så mycket än. På skivan Piazzolla et al: Mi Buenos Aires querido finns ett ljuvligt stycke som heter La moza donosa, spelad av den andre av mina idoler: Daniel Barenboim. Övriga låtar på den plattan är också helt underbara: Gardel, Piazzolla, Salgan.

Både Barenboim och Dudamel är fantastiska musiker, men de drivs också av ett socialt patos. Dudamel kom tidigt i kontakt med El sistema, ett socialt utbildningsprogram som startade för mer än 30 år sen i Venezuela av en eldsjäl som hette Abreu. Det är hans replik jag har tagit som titel på den här bloggen. Det värsta för barnen i slummen är att de är utestängda, menade han. Alla måste få tillträde till den här underbara världen. De fattiga barnen i Caracas slum lyfts upp ur fattigdom och kriminalitet genom musik, som förändrar både människor och strukturer.
Det som började i liten skala för 30 år sen har nu växt så att hundratusentals barn i Venezuela har fått del av den här musikundervisningen. Flera av barnen utbildade genom El Sistema finns nu med bland de mest lovande unga talangerna i Europa. Hit hör Gustavo Dudamel, född 1981. Han har nu lämnat Simon Bolivar Young orchestra, som förresten har ombildats eftersom de musiker som spelar där inte längre är så unga, och är chefsdirigent i Los Angeles. Han var också Göteborgssymfonikernas dirigent en tid.( 15 - 16 juni dirigerar han i Göteborg igen )
Nu är inte syftet med El Sistema att utbilda världsberömda musiker. Ett av målen är i stället att vidga elevernas horisonter och uppmuntra dem att organisera sina liv på ett meningsfullt och ansvarsfullt sätt.
Jag läste någonstans att man nu har planer på att utvidga programmet till fängelserna. Ska bli intressant att följa det här.

I flera länder har man inspirerats av idéerna från El Sistema, även i Sverige Jag tror dock att man inte kan plocka bitar utan måste ta hela konceptet. Så det kanske blir svårt.

Det finns faktiskt en film om El Sistema som släpptes 2009. Filmmakarna följde tre barn från olika miljöer och livsbetingelser under ett år. Den skulle jag gärna vilja se!

Var finns de nya berättelserna?

För ett par veckor sedan hade Babel ett intressant program om arbetarlitteratur. Varför, frågade man sig, publiceras det så få böcker med motiv från arbetarnas verklighet. Var finns alla berättelser från förorterna? Från invandrarna? De papperslösa? De maktlösa?

När jag jobbade på gymnasiet i Tensta var jag övertygad om att det var där, och i liknande sammanhang som de stora berättelserna fanns fördolda. Där fanns hur många människoöden som helst som bara väntade på att berättas.
Vi gav ut tre elevantologier under mina år där. Till den första och den tredje hade vi anställt författaren Gunilla Lundgren, som med varsam hand hjälpte eleverna att redigera sina texter och bearbeta dem så att de skulle bli läsbara för en större krets. Gissa om det var lärorikt för eleverna! Syftet var ju främst att få eleverna att växa, att få dem att tro på sin egen förmåga.
Än så länge tycks det vara författare med finsk bakgrund som har skildrat sina erfarenheter i bokform, Susanna Alakoski eller Eija Hetekivi Olsson t ex De kom ju från en invandrargrupp som hörde till de första som kom hit och kanske krävs det lång tid innan man kan omvandla sina erfarenheter skönlitterärt.
När jag bläddrar i antologierna så slås jag av styrkan i många av elevernas berättelser. Man skulle önska att några av dem skulle komma på idén att gå i en av de många skrivarkurser som anordnas, så att de kanske kunde samla sig till något större.
Vad hände t ex med Ali (nja, han hette något annat) som jag ganska snart på höstterminen upptäckte var en genuin författarbegåvning. Jag minns att hans filmlärare strax före jullovet kom in till mig med en bekymrad uppsyn:
- Jag måste tala med dig! Jag har en pojke i din klass som har fuskat!
- Jaha? Jag väntade på hans fortsättning.
- Titta här! Han visade mig ett filmmanus. - Det här kan han omöjligt ha skrivit själv!
- Få se! Jag ögnade igenom några rader.
- Jo då, sa jag. Han skriver så här bra. Faktiskt, la jag till när jag såg hans skeptiska min. Han är just nu min bästa skribent.
Vad hände med den här begåvade pojken? Jag vet inte. Han försvann ur mitt synhåll som så många andra.

Alla berättelser om de människoöden som strömmade igenom den skolan - vart har de tagit vägen? Var minnena så plågsamma att de inte orkade ta tag i dem och föra dem vidare? Jag minns t ex den irakiska flickan som dagen efter invasionen av Irak skulle skriva nationellt prov i svenska.
- Jag orkar inte, sa hon till mig innan provet skulle börja. Jag orkar inte. Vi har suttit hela natten och försökt få telefonkontakt med mormor i Bagdad. Det har inte gått att komma fram. Hon började gråta. Vi vet inte vad som har hänt henne. Om hon lever eller är död. Ingen av våra andra släktingar har vi heller kunnat nå.

Jag minns inte hur vi ordnade det med hennes prov. Men däremot minns jag att hon fick reda på några dagar senare att mormodern var oskadd.

Nu kanske en del av er invänder: Vad pratar hon för goja! Visst finns det invandrare som har skildrat sina erfarenheter och gjort det mycket bra: Kallifatidis t ex. Visst. Men Babels fråga gällde författare ur arbetarklassen. Och då måste man både ha bytt land, språk och åtminstone i viss mån klass. Ett jättekliv att ta.

I Tensta hade vi varje år en lyriktävling. Alla elever skrev dikter, ibland med hjälp av svenskläraren, ibland hade vi någon författare som kom och inspirerade eleverna. De bästa dikterna lästes sen upp i aulan av ett par skådespelare, bl a medverkade Torsten Wahllund ofta. Tack vare honom, och de andra medverkande skådespelarna fick dikterna en ny dimension, som ofta förvånade de medverkande eleverna. Har jag skrivit nåt så bra!?
Kanske kommer så småningom också en diktsamling som skildrar de här elevernas verklighet.
Riktigt bra arbetardikter är inte så vanliga i dag. Jenny Wrangborgs Kallskänken är det stora undantaget, starka intensiva interiörer från hennes arbete som kallskänka. Den har också tonsatts av Håkan Carlsson och framförts av körerna Extrasalt och Trots allt och Vänsterns blåsorkester. Ett nytt framförande kommer på SÖdra teatern i höst. Tills dess kan jag rekommendera diktsamlingen, utgiven på Kata förlag 2010