I går i radion intervjuades Hans Caldaras som som barn har upplevt den svenska rasismen och fördrivits med sin familj från platser där de slagit sig ner och hoppas få stanna. Han oroades - och med rätta menar jag - att den våg av rasistiska förvisningar som Frankrike och Italien nu åstadkommer, kan sprida sig till andra länder. Man får hoppas att EU kan göra något; det finns ju faktiskt folk där som kan sin historia och inte glömt allt som skedde för bara ett par generationer sen. Protesterna har inte heller låtit vänta på sig. Frågan är bara om de kan åstadkomma någon förändring.
Jag fortsätter att läsa Sebald. Han har ett avsnitt om ett besök i Breendonk, ett fasans ställe, som byggdes som ett fort för att försvara Antwerpen och som sen av nazisterna användes som ett koncentrationsläger, ett av de många som fanns lite varstans i Europa under andra världskriget. Jag har varit i Breendonk; det ligger utanför Bryssel, och Sebald skriver att "fästningen var en enda monolitisk utväxt av fulhet och blint våld. " Så upplevde jag den också. Utifrån, skriver Sebald är den som "ett vidunder, som skjuter upp som en valfisk ur vågorna, ur den flandriska marken" Byggnaden verkar som gjord för att tortera människor i.
Numera är den ett nationellt minnesmärke över dåtidens grymheter av förföljelsen av judar, romer och oliktänkande.
Tidningsrubrikerna den senaste veckan om förföljelsen av romer i flera av Europas länder är oroväckande.
Härligt med din blogg! Intressant och tänkvärt det du skriver.
SvaraRaderaFörst hindrades mina kommentarer av tekniken, jag skrev visserligen men det jag skrivit försvann när jag försökte skicka iväg det.
Och nu har du gjort så många inlägg att jag inte riktigt kan välja vilket jag ska kommentera. Kanske det du skriver om eller utifrån Sebald och om romerna, som satte igång både tankeverksamhet och minnen.
Jag är ju uppvuxen på landsbygden på 30- och 40-talet. Vi, eller åtminstone jag, levde i en väldigt avskärmad idyll. Världskrig II mullrade långt i fjärran där ”dom goda och dom onda” kämpade mot varandra. Pappa lyssnade mycket på radion och fick inte störas. Mamma och jag gjorde hemliga och trevliga promenader utefter skogskanten till en bondgård för att köpa kött och smör utan ransoneringskort.
Men så, under krigets slutskede började informationen komma och idyllen försvann eller åtminstone förbleknade den.
Det här var infernalisk tid. Jag läste, gick på utställningar och såg outhärdliga dokumentärfilmer om kriget och om förföljelsen av judar och romer. Det var väl mitt försök att backa bandet för att förstå om vad som skedde och som skett och min egen roll i denna nya och obegripliga värld.
Sebald har jag inte läst, men det du tar upp känns obehagligt bekant. Det som hände "då" har fortsatt att hända. Det pågår hela tiden.