Vad var det nu jag skulle skriva om? Jo visst ja. Om minnet var det ja. Eftersom min absoluta fasa med stigande ålder rör risken att drabbas av demens eller nån sjukdom som drabbar hjärnan ser jag det mesta som handlar om minnet på TV.
I kväll var det så dags igen. Kunskapskanalen visade ett program som hette Minnets mysterium. Programledaren var en skådespelerska, vars far hade förlorat närminnet och hon var rädd att detta skulle drabba henne också. Vad är minnet, frågade hon sig och finns det något man kan göra för att träna upp det?
Något svar på varför vissa människor drabbas av olika sorters minnesförlust gick hon inte in på. Jag kan tänka mig att en del har med gener att göra och det är ju inget man kan påverka. Hon sammanträffade med en kvinna som var 101 år gammal och fortfarande var pigg och nyfiken på livet. Hon sa att för hennes del var det viktigt att ha en sak varje dag att göra som inte handlade om mat eller hushåll, utan att gå till en utställning, lära sig något nytt. Dessutom höll hon kroppen i trim. Stod på balansbräda (om det nu heter så) bl a. Det var det då länge sen jag klarade av.
Själv hade skådespelerskan svårt för namn, sa hon. Och vem har inte det. Ibland skrattar vi, jag och mina jämnåriga åt de enorma lakuner som uppstår när man ska berätta om en bok man har läst och eller en film man har sett. Eller om en person man just träffat. Det kommer om en kvart, säger man lite uppgivet.
Fast det är inte alltid det är så kul. Vissa ord vill bara inte fastna. Ska jag t ex gå till en musikaffär och köpa rör till min basklarinett så måste jag skriva upp namnet på märket på en lapp. Annars har det försvunnit ur hjärnan när jag kommit fram till affären. Fibracell heter det och är ett slags plaströr som håller länge, så man behöver inte köpa det så ofta.
I programmet konsulterade hon en minnespsykolog ? och bad om råd. Han sa att man skulle förbinda namnet med den personens olika egenskaper och gärna använda alla sinnen när man försökte pränta in namnet. Och så fick hon och ytterligare en person var sin karta med foton på 25 olika personer och ombads komma tillbaka ett par veckor senare då de skulle träffa personerna på fotona och känna igen dem Det var ganska roligt att höra hur hon hade associerat kring personerna och hur hon använt sig av de tekniker som psykologen hade föreslagit. Det funkade ju bra. Jaha. Bara att försöka tillämpa detta.
Celler nybildas ju hela tiden i hjärnan och nya kopplingar kan göras. Men det verkar faktiskt som om det viktigaste för en vital hjärna är att man rör mycket på sig. Själv är jag väldigt bra på att läsa att man ska röra på sig. Det är enormt vad många träningsråd man kan få på nätet. Sen tänker jag att i morgon...
Programmet tog också upp från när man kan ha sina tidigaste minnen. Det är väl kanske inget nytt att detta bör vara vid treårsåldern, när barnet börjar få ett språk. Själv minns jag att jag satte mig upp en morgon i sängen och förtjust sa till min pappa: Titta pappa, jag ser två rullgardiner! och den konstiga reaktion som kom från min pappa som inte alls tyckte det var kul. Så började min polio, men resten har jag glömt eller täcks över av det föräldrarna har berättat.
Nytt var kanske inte heller programmets konstaterande att de viktigaste åren för en människas personlighet är åren från puberteten och framåt. Då grundläggs ens personlighet som egentligen inte förändras i grunden. Det är nästan kusligt att gå på en klassträff 50 år efter studentexamen och se hur lika sina gymnasistjag de flesta är. Borde inte skolan ta det här mer på allvar och satsa på konst och musik och dans i högre grad. Idrott satsas det väl på redan.
Jag får väl testa de här minnesknepen på mina fibracellrör. Ska bli intressant att se om det funkar. För jag behöver knappast köpa några förrän om ett halvår.
