Är inte likgiltighet vår tids sjuka. Att inte bry sig... I radion häromdan berättade en 14-årig finländsk flicka med somaliskt ursprung hur den ökande rasismen i Finland drabbar henne. Flera gånger i veckan utsätts hon för rasistiska invektiv. Det värsta är, säjer hon, att folk inte försvarar henne, att de antingen tiger eller i värsta fall håller med den som går på henne.
Jag har ägnat en del av de senaste dagarna åt att läsa Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är en upprörande läsning. Att jag har läst många skildringar av den här tiden och sett många filmer mildrar inte effekten av den här boken. Samtidigt pågår i Oslo och Malmö rättegångarna mor Anders Behring Breivik och Peter Mangs. När man kan sin historia och vet vad som hände i det fascistiskt styrda Europa på tretti- och fyrtiotalet känns de här rättegångarna väldigt obehagliga. Man kan ju å ena sidan se det så att våra länder inte är fascistiska, utan demokratiska och det är positivt att de skyldiga ställs inför rätta för sina brott. Å andra sidan är det obehagligt att veta att även om Breivik och Mangs är solitärer så är de inte ensamma om att ha de här åsikterna. I stället för judar är det muslimer i dag som anses som en fara. "Judeskämt" är, som väl är, ganska sällsynta i dag. Rosenberg berättar i sin bok om sin barndom i Södertälje, där det fortfarande på femtitalet skämtades om "kuljudar" och "judepyrror" när barnen spelade kula. I dag är det i vissa kretsar legitimt att "skämta" om muslimer på samma obehagliga sätt. Språket är utsatt för en försåtlig förändring och allt som avviker från normen om den blonde, ljushyade kan man driva med. Med tanke på hur både Breivik och Mangs ser ut, borde man kanske tänka sig för. Men ingen skulle komma på tanken att säga att Breivik är typiskt norsk eller Mangs är en typisk svensk. Såna generaliseringar faller tack och lov på sin egen orimlighet.
Då borde generaliseringar om "muslimer" också göra detsamma. Men det verkar som om kunskaper om historia inte hjälper. Eller är det fråga om en total okunnighet och oförmåga att se paralleller mellan i går och idag.
Vad man skulle önska är ett större civilkurage. Att man aldrig låter rasistiska "skämt" eller yttranden stå oemotsagda. Att man reagerar blixtsnabbt och säger emot. Lätt är det inte. Och ibland har man svårt att tro sina öron. Men då får man väl fråga: -Vad sa du?
Tystnaden runt den här typen av utsagor gör ju faktiskt att de omkringvarande tror att alla håller med. Och sen är steget inte långt till än värre saker än "bara" ord.
Fö kan jag verkligen rekommendera Rosenbergs bok. Den är ett oerhört välskrivet stycke svensk historia. Av de judar som överlevde Auschwitz och kom hit reste de flesta vidare. En del blev kvar här och trots ett materiellt välstånd tog många livet av sig, bland dem Rosenbergs far. En av orsakerna var svårigheten att få den tidiga egna historien och den nuvarande att gå ihop. De hade berövats sina rötter och kunde inte slå nya, och omgivningen förstod egentligen inte, vad de varit med om.
Man får hoppas att våra invandrare som kommer hit med svåra traumata får möjlighet att bearbeta dem. Rosenbergs bok tydliggör hur viktigt det är att man kan binda ihop sitt ursprung med sitt nya liv i Sverige.
Ettt lästips alltså: Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
