söndag 29 augusti 2010

Lördagkväll med en tokig kung


Slottet Neuschwanstein i södra Bayern

Eftrsom det inte fanns nåt av intresse på TV i går kväll plockade jag fram en film av Visconti som hette Ludwig och som jag faktiskt köpt eftersom det inte gick att hyra den nånstans. Jag var ju i Bayern i juni och guidades runt av goda vänner bland alpsjöar och slott. Sagde Ludwig var bayersk kung i slutet av 1800-talet och lät bygga en hel rad slott ; det ena mer spektakulärt än det andra. För detta blev han rätt populär i Bayern, eftersom alla hans byggen krävde massor av arbetskraft. Till hans många egenheter hörde att han var en fanatisk beundrare av Richard Wagner och ett av hans slott, Neuschwanstein byggdes som ett medeltida slott helt inspirerat av Wagners operor. Alla rummen (och de var många) hade stora väggmålningar med motiv från operorna. Ett av kungens älsklingsprojekt var Sångarsalen, som föreställde sångartävlingen i Parzifal, oerhört utsmyckat och påkostat.


Till slut blev väl kungens ekonomiska och , enligt Visconti också sexuella utsvävningar, för mycket för de styrande i Bayern. Kungen förklarades otillräknelig och spärrades in på ett annat slott, Berg vid Starnbergersee. Där återfanns han död, drunknad i det grunda vattnet i strandkanten. Självmord, menar Visconti. Eftersom han nog var bög. Det kan stämma Men jag tror nog mer på teorin att han mördades. Släkten Wittelsbach har hittills vägrat obducerat kvarlevorna.


Varför jag blev så fascinerad av Ludwig? Makthavare har väl i alla tider försökt skapa sig ett eftermäle som skulle gå till historien, för det mesta med mord och blod. Ludwigs sätt att uthärda sitt liv i en ganska outhärdlig miljö, där hans enda roll ju egentligen var att fungera som hingst, så att ätten kunde fortleva, var att bygga slott. Filmen var urtråkig och jag hoppade friskt mellan scenerna. Men slotten är otroliga. Det tyckte tydligen Disney också, som använt Neuschwanstein till sitt Törnrosa slott










fredag 27 augusti 2010

Romer och rasism; Sebald och Breendonk


I går i radion intervjuades Hans Caldaras som som barn har upplevt den svenska rasismen och fördrivits med sin familj från platser där de slagit sig ner och hoppas få stanna. Han oroades - och med rätta menar jag - att den våg av rasistiska förvisningar som Frankrike och Italien nu åstadkommer, kan sprida sig till andra länder. Man får hoppas att EU kan göra något; det finns ju faktiskt folk där som kan sin historia och inte glömt allt som skedde för bara ett par generationer sen. Protesterna har inte heller låtit vänta på sig. Frågan är bara om de kan åstadkomma någon förändring.

Jag fortsätter att läsa Sebald. Han har ett avsnitt om ett besök i Breendonk, ett fasans ställe, som byggdes som ett fort för att försvara Antwerpen och som sen av nazisterna användes som ett koncentrationsläger, ett av de många som fanns lite varstans i Europa under andra världskriget. Jag har varit i Breendonk; det ligger utanför Bryssel, och Sebald skriver att "fästningen var en enda monolitisk utväxt av fulhet och blint våld. " Så upplevde jag den också. Utifrån, skriver Sebald är den som "ett vidunder, som skjuter upp som en valfisk ur vågorna, ur den flandriska marken" Byggnaden verkar som gjord för att tortera människor i.

Numera är den ett nationellt minnesmärke över dåtidens grymheter av förföljelsen av judar, romer och oliktänkande.
Tidningsrubrikerna den senaste veckan om förföljelsen av romer i flera av Europas länder är oroväckande.

onsdag 25 augusti 2010

Sebald och tiden



-Läser (med mycken möda) WG Sebalds Austerlitz som är intensivt fascinerande, men språkligt jobbig med sina långa snåriga tyska perioder. Berättaren och Austerlitz träffas på Centralstationen i Antwerpen och börjar samtala om det intryck byggnaden ger. Arkitektens avsikt var att när man stiger in i ingångshallen ska man få ett intryck av att stiga in i en katedral , ett pantheon, helgad åt världshandeln och världstrafiken, bemängt med mängder av symboler för den nya tiden (detta var 1906) Belgien var på väg att bli en ekonomisk stormakt (baserat på utsugning och kolonialism) Leopold den II (som var en av världshistoriens värsta blodsugare) verkade för att man skulle åstadkomma byggnader som manifesterade den nya världsmakten Och mitt bland alla dessa symboler finns det stora vägguret, som "ståthållare för den nya omnipotensen". Före järnvägarnas tid fanns det egentligen inget behov av en gemensam tid; på olika ställen gick klockorna olika. men nu måste alla resande rätta sig efter den.


Det är svårt att göra Sebald rättvisa när man skriver om honom. Hans sätt att skriva ger upphov till associationer; man får hela tiden nya bilder i huvudet och jag har svårt att komma på nån annan författare som så sätter igång min tankeverksamhet. Jag som inte kan just något om arkitektur börjar plötsligt se byggnader på ett nytt sätt. Vilken osynlig makt manifesteras i de byggnader vi har runt oss? Kan man använda gamla tiders förtryckarbyggnader på ett demokratiskt sätt? På nätet hittade jag en youtubesekvens som jag tyckte var ganska kul, fast nu ger jag opp att försöka klistra in länken.
Dancing flashmob im Hauptbahnhof Antwerpen heter den i alla fall för den som vill titta på den


Mitt första inlägg



Har precis lånat en bok om hur man bloggar, så nu försöker jag följa den. Eftersom jag har aviserat Lesefrüchte, så får väl Blogg med Blogger vara den första frukten. Mallen är ju ganska tråkig och alldeles för romantisk i min smak, så jag ska väl så småningom lära mig att byta och snygga till mina sidor. Jag kommer också att lägga in foton. Dessutom är min jättelånga bloggadress alldeles för lång. Så den måste jag absolut ändra. Min brorson föreslog Tankar från gärdet. Det är inte så dumt. Men man ska ju inte ha några diakritiska tecken. Jag behåller min långa titel så länge. Kanske nån kan ge mig nåt bättre tips?
Ha, nu lyckades jag få få dit en bild på Fryken! Lövens långa sjö säjer Selma Lagerlöf. Både vacker och litterär. Det får duga som vinjett så länge